Usch, usch. Så var det dags igen... Den lilla hälta jag sett hos Nike, men ingen annan, var inte inbillning. Nike hade bott ute hos mamma några dagar för lite skönare sommarvistelse än vår 31 gradiga lägenhet, och lite avlastning för mig när husse jobbade mycket en period här. En morgon ringde mamma och sa att Nike plötsligt skrikit till och sedan stod med bakbenet lyft i vädret, och vägrade gå. Sedan hade hon lagt sig i sin korg och darrade och pep till ibland, och det verkade inte släppa. Så det var bara att hämta henne och åka direkt in till Ultuna. Första gången avvaktade vi en dag för att se om det var något tillfälligt men då fick hon bara ökande smärta. Så det ville vi inte vara med om igen.
På Ultuna var det sommarlov och fredagkväll, det tog sin lilla tid och vi åkte in med tårarna rinnande. Det kändes så jobbigt och inte så hoppfullt med tanke på all den information vi hade i bakhuvudet från första konsultationen. Nike som är tröstehunden no 1, stod och slickade husses tårar som föll i hennes huvud. Vi fick ingen säker diagnos då, men hon blev inlagt för smärtlindring och blev kvar hela helgen. På måndagen fick vi hämta hem en jätteglad liten tjej som inte kom ihåg att hon hade ont. Hon hade fått all päls avrakad på hela rumpan, till min irritation mitt i det hela, där plåstret skulle sitta. Jag vet att det stod i hennes journal att jag ville ha plåstrena på magen. Nu satt det så hon kom åt det alldeles för lätt och var tvungen att ha tratt hela tiden i värmen. Diagnosen är troligt diskbråck, med MR beställd.
Idag åkte plåstret av och vi har börjat med Metacam, som senast har det inte samma effekt. Hon verkar inte ha ont, men svansen hänger rakt ner som om den vore av. Nu är vi väldigt oroliga för hur det här ska gå. Eftersom råden om hennes läkning och rehabilitering är rätt omfattande ska hon få följa med min snälla moster till Öland tre veckor. Det känns hemskt att lämna bort henne just nu om något mer händer. Men då vi bor fyra trappor upp utan hiss och jag inte kan lämna bebisen ensam för att bära henne ner när Erik jobbar, är alternativet ännu värre. Pest eller kolera... Vi är så väldigt tacksamma för att vi har så snäll familj som hjälper oss och Nike. Och att Nike gillar alla och är så lättanpassad och trygg.
Det är väldigt bittert att det här händer just nu, när hon varit så pigg och frisk innan. Så många timmar som vi lagt på att rehabilitera henne och att hon äntligen fick vara lös, ta något värt att kallas promenader, bli anmäld till sina första utställningar (som hon älskar) och kommit igång med viltspåret med mål att klara anlaget innan september var slut. Bara borta... Istället är det åter enbart rastningar och knappt några glädjeämnen kvar. Söta lilla Nike som bara finner sig!
Så imorgon ska jag packa hennes lilla väska och skicka iväg henne. Det är inte med lätt hjärta, jag kan bara hoppas att hon inte slår upp diskbråcket mer så hon blir akut lam, då är det inte säkert att hon kommer hem igen...
