Inoffare i Jälla och allt annat.

Tur att det händer mer för hundarna än jag hinner skriva om, annars hade de haft ett ganska händelsefattigt liv :).

Lilla Nike håller sig fortsatt på benen med något mindre pip som inte verkar påverka henne längre stunder än det tar att säga ifrån. Hon och Svante fick gå varsitt släpspår och båda klarade det med bravur. Svante har ju rysligt bråttom men missar ingenting. Nike är en klocka, trots fågelstörning och störning från färskt spår av vilt går hon noggrant spåret ut. Nu får hon vara hos svärföräldrarna en månad och vila från trappor och ta skogspromenader med pudlarna Mira och Nimrod.

Svante har fått resultaten från sitt allergitest, och det slog ut positivt på en mängd saker som nötkött, bomull, morötter, öljäst, majs, al, hassel, mögelsporer och så vidare. Det känns skönt att veta vad det är och nu ska han få ett "eget" vaccin, å håller vi tummarna för att det är slutet på öron/ögon/tass klådan som håller oss alla vakna. Kanske det kommer lite mer päls på kraken också?

Idag har vi också varit på den första utställningen på runt ett år. En inofficiell utställning här i Uppsala, arrangerad av Uppsala Cocker klubb. Men det vara bara Svante med såklart. Först fick jag också låna en liten Calle av Svantes uppfödare Bettan. Calle var superduktig och sprang till sig en första placering med Hp, Bästa hanvalp och Bästa valp. När han sen gick in i gruppen lämnade jag över till Bettan och där blev de placerade som tvåa i en stor grupp! Svante däremot var alldeles till sig och sprang valpigare än Calle gjort. Domaren blev ändå väldigt förtjust i honom och han blev etta med Hp och sedan BIM mot syster Luva. Luva blev också tvåa i gruppen. Det var massor av fina placeringar överlag för hela Quality Design gänget.Väligt roligt med en utställningsdag, tur att jag hade en egen kennelflicka med mig åt Wimar ;)

Nu blir det nog Stora Stockholm...

Nike

Nike är ju inte hemma, men rapporterna vi får är goda. En gång har hon pipit till och lagt sig ner. Men så reste hon sig direkt och allt var som vanligt. På söndagkväll kommer hon hem! Fortsätt håll tummarna att hon läker nu.

Svante har varit en sväng till, till ny veterinär för att få öron/ögon och kladd mellan tårna undersökt. Diagnos allmän kraftig infektion med svamp och bakterier som utfall. Uhum. Antibiotika och örondroppar (samma som senast) så får vi se vad som händer. Det positiva är att det inte ska smitta. Men eftersom han kämpar med det här och då heller inte får omvaccinera sig blir det ingen Askersundutställning för Svante (eller Nike). Kanske, kanske Jälla...

Tills dess ska han få roa sig med en tur till Göteborg med husse.

Vackra Nike

Usch, usch. Så var det dags igen... Den lilla hälta jag sett hos Nike, men ingen annan, var inte inbillning. Nike hade bott ute hos mamma några dagar för lite skönare sommarvistelse än vår 31 gradiga lägenhet, och lite avlastning för mig när husse jobbade mycket en period här. En morgon ringde mamma och sa att Nike plötsligt skrikit till och sedan stod med bakbenet lyft i vädret, och vägrade gå. Sedan hade hon lagt sig i sin korg och darrade och pep till ibland, och det verkade inte släppa. Så det var bara att hämta henne och åka direkt in till Ultuna. Första gången avvaktade vi en dag för att se om det var något tillfälligt men då fick hon bara ökande smärta. Så det ville vi inte vara med om igen.

På Ultuna var det sommarlov och fredagkväll, det tog sin lilla tid och vi åkte in med tårarna rinnande. Det kändes så jobbigt och inte så hoppfullt med tanke på all den information vi hade i bakhuvudet från första konsultationen. Nike som är tröstehunden no 1, stod och slickade husses tårar som föll i hennes huvud. Vi fick ingen säker diagnos då, men hon blev inlagt för smärtlindring och blev kvar hela helgen. På måndagen fick vi hämta hem en jätteglad liten tjej som inte kom ihåg att hon hade ont. Hon hade fått all päls avrakad på hela rumpan, till min irritation mitt i det hela, där plåstret skulle sitta. Jag vet att det stod i hennes journal att jag ville ha plåstrena på magen. Nu satt det så hon kom åt det alldeles för lätt och var tvungen att ha tratt hela tiden i värmen. Diagnosen är troligt diskbråck, med MR beställd.

Idag åkte plåstret av och vi har börjat med Metacam, som senast har det inte samma effekt. Hon verkar inte ha ont, men svansen hänger rakt ner som om den vore av. Nu är vi väldigt oroliga för hur det här ska gå. Eftersom råden om hennes läkning och rehabilitering är rätt omfattande ska hon få följa med min snälla moster till Öland tre veckor. Det känns hemskt att lämna bort henne just nu om något mer händer. Men då vi bor fyra trappor upp utan hiss och jag inte kan lämna bebisen ensam för att bära henne ner när Erik jobbar, är alternativet ännu värre. Pest eller kolera... Vi är så väldigt tacksamma för att vi har så snäll familj som hjälper oss och Nike. Och att Nike gillar alla och är så lättanpassad och trygg.

Det är väldigt bittert att det här händer just nu, när hon varit så pigg och frisk innan. Så många timmar som vi lagt på att rehabilitera henne och att hon äntligen fick vara lös, ta något värt att kallas promenader, bli anmäld till sina första utställningar (som hon älskar) och kommit igång med viltspåret med mål att klara anlaget innan september var slut. Bara borta... Istället är det åter enbart rastningar och knappt några glädjeämnen kvar. Söta lilla Nike som bara finner sig!

Så imorgon ska jag packa hennes lilla väska och skicka iväg henne. Det är inte med lätt hjärta, jag kan bara hoppas att hon inte slår upp diskbråcket mer så hon blir akut lam, då är det inte säkert att hon kommer hem igen...

Bad, bad och ännu mer bad!

Det är en underbar sommar - om man har en egen brygga. Och det har vi, eller nästan, mamma har. Alla tre hundarna är i spat i omgångar under dagen. Svante har blivit vattentokig och dyker från bryggan efter sin Aquatoy, hur många gånger som helst. Jag vill inte kasta den för mycket för han blir så till sig och stressar på. Jag klurar också hur långt man kan kasta den. Han skulle nog simma rakt ut tills han fick den, om han orkade eller inte. Jag tänker att om han simmar kort några gånger om dagen så får han upp lite vana och kondis. Det går till och med att simma med honom nu. Förra sommaren dök han i och skulle klättra upp på huvudet på en, vilket var mindre skönt. Nu är han mycket lugnare och styrbar. Han dyker och håller upp huvudet, tyvärr ser jag ändå att örat har börjat gegga till sig igen, han som äntligen var friskförklarad. Det är som det är, är det såhär varmt måste hundarna få svalka av sig. Alternativet vore grymt.

Nike som har kvarstående problem med vad-det-nu-är (veterinären säger nacken) som ger hälta på bakbenet får också träna lite simning. Vi släpper i henne från badstegen så simmar hon in dit hon bottnar vilket blir ca 4 meter. Det ser ut att ge resultat. Dessutom är hon ute och springer där hela dagarna på tomten nu när mamma har semester. Så slipper hon den heta lägenheten i stan. Hon lever livet hos "mormor" nu ett tag.

Ceasar går i och plaskar runt lite, han simmar någon gång men oftast inte. Igår försökte vi raka av hans päls också för att svalka av honom, då passade trimmern på att lägga av. Resultatet blev en halvrakad hund, inte den bästa trimningen jag gjort...Tur ändå att det var vår egen hund. Senast dagen före hade jag en hund på trimning hemma. Det hade varit snyggt!

Österbybruk

I röran mellan öronsvabbningar, diskbråckshälta och bebisbestyr hade jag inte anmält någon hund till årets Österbybruk. Istället passade jag och min mor på, dagen före morsdag, att titta på en massa andra raser. Minst tid tillbringade vi vid spanielringen. Det var heller inte så många anmälda cockrar, 29 st tror jag. Men vi träffade några bekanta vilket alltid är trevligt.

Engelska springrarna var desto fler, bl.a Svantes systrar var där. Luva kammade hem Bettans/Quality Designs första cert på en egenuppfödd hund. Mycket stort grattis till er! Tyvärr inga bilder.

Nike som var med under dagen verkade tycka det var mysigt att få vara på utställning igen och var rätt nöjd när vi kom hem igen, ihoprullad i sin varma korg. Årets utställning var regnig och kylig.

Lite blodad tand fick jag på utställningar. Svante har iaf fått tillbaka pälsen efter fjällvandringen i höstas. Vi får se...

Jag hittade lite bilder på hundarna som jag så gärna vill dela med mig av. Först denna bild på Nike och Svante på Bryggan från förra sommaren. Sedan Nike igen.

Löptik och motionsrundor

Vardagen med bebis har börjat sätta sig. Hundarna har vant sig vid den lille (även när han kolikskriker hela nätterna :)) och vi har hittat nya rutiner allihop. Svante och husse har åter börjat träna, för stunden är det rullskidor som står på agendan, i väntan på att gruset sopas upp, då inlinesen ska dammas av. Nike har dragit igång ett extralöp, och vistas därför hos svärföräldrarna och deras pudeltik i Lindesberg. Hon har åter börjat visa lätt hälta, så det kan passa bra att få lite mer uppmärksamhet och anpassade promenader. Elände det där, vi håller tummarna att hon blir bra, det här börjar kännas segt.

Både Nike och Svante har blivit rätt duktiga på att barnvagnspromenera, men njuter såklart mest när de få stå i centrum helt odelat :). Jag ska lägga upp bilder när jag återfår min usb-sladd.

Imorgon far en halvtrimmad och nybadad Svante med upp till Rättvik, vi rymmer Uppsala innerstad under valborg och ska vistas med helpension på husses distanskurs. Vilket ska bli jätteskönt. Festen har redan dragit igång på innergården... Så ska jag trimma klart Svante, vi får se om det börjar bli dags att anmäla till någon utställning, efter höstens ofrivilliga nedklippning av behängen under fjällvandringen. Hans öron bör förhoppningsvis vara bra snart. De är redan mycket fräschare efter en av tre veckors behandling. Han har fått ett smalare antibiotika efter labbtest två. (Vilket visade resistenta baktierier och svamp). Han ska följas upp med ytterligare ett labbtest för säkerhet skull. Tack till vår grundliga veterinär Romana!

Vardagen med bebis

Svantes första möte med Wimar gick bra det med. För att vara unghane är han förvånansvärt intresserad och kärleksfull. Han är inte riktigt medveten om att han är rätt stor och stark, så vi får hålla lite koll. Men han är mest framme och ska slicka när Wimar gråter. Så är det klart så, att han känner sig lite bortglömd och han har varit lite dämpad. Han har ju varit mest i fokus, rätt länge för mig. Men efter några dagar hemma, när Nike kom tillbaka efter en helg hos "mormor" också, verkar det släppa.

Svante har även fått lite mer kärlek från sin gudmor Bella som bl.a passade honom när vi var på bb. Bellas syster är veterinär och blev engagerad när vi berättade om Svantes öronproblem som vi behandlar fruktlöst hela tiden, trots utredning. Så hon tog ett nytt svabbtest som Bella körde in till SLU för ny färsk utredning, och håller nu på att klura ut vilken antibiotika som ska hjälpa, och ska ta reda på vad det kan vara annars. Så kanske vi får en ände på den historien. Det har inte känts som om Svantes veterinär brytt sig om att vi är där för jämnan med samma sak.

Nike är denna helg med en av våra söta grannar i Stockholm. Vi bor ju civilt mitt i ett studentkvarter, där vi har en del vänner via studentnationen. Svante och Nike har sina egna fanclubbar. Där är flera som har hund i föräldrahemmet, men inte nu i sitt studentboende, som gärna tar med sig någon av dem ut på promenad. Nike har "sina" och Svante "sina" förtrogna som de är vana med. Det är trevligt med alla som vill hjälpa till, men hundarna måste ju känna sig trygga. I vanliga fall brukar vi vara lite snåla om att be om hjälp fast den erbjuds, men just nu har det blivit lite oftare. Tydligen ligger Nike nu och snusar på Maddes mage i soffan, efter en tur i skogen. Låter skönt!

Svante fick istället göra en tur med mig och Wimar till ICA, för första gången, eftersom husse är borta hela dagen. Vi håller på att träna in Wimar på babybjörnen, så det kunde inte bli så mycket längre. Babybjörn är en hundägares bästa vän!

Nike inspekterar Wimar

Så kom vår lille son Wimar 100311. Än har vi bara tagit hem Nike. Hon är såklart minst jobb, och den som varit mest skeptisk till barn. Så vi ville ha med henne så tidigt som möjligt. Det går över förväntan - hon är helt med på att vårda flockens valp!
Svante får bo kvar hos sin underbara hundvakt några dagar till, så pappa hunnit hämta lite kraft. Hundvakten som inte ville svara i telefon när vi ringde idag för att se om det gick bra, för hon var rädd att hon behövde lämna tillbaka honom redan :). Det värmer en mattes hjärta när hon saknar sin pojke så!

Uppsalas tröttaste springer :)

Husses uppladdning inför bebis ankomst är just nu fokuserad på att ta hand om hundarna till max. Man vet ju inte hur roligt det blir för dem i början av bebistiden som kommer. Varje dag de senaste veckorna har Erik och Svante varit ute på rejäla långpromenader. Svante som annars aldrig blir trött av bara motion, utan behöver tillägg i form av hjärngympa, har efter snöpuls och frilufsliv legat deckad resten av kvällarna. I söndags var de ute vid Morgahage och promenerade några timmar. Svante orkade knappt lyfta huvudet när han väl landade i sin korg hemma.

Nike får ju inte gå så mycket än (upp till 45 minuter), så i helgen fick hon följa med min mamma hem för att Eriks skulle kunna lägga extra krut på Svante, och att hon skulle få göra något skoj hon med. Hon gillar att vara där, och leka med Ceasar och alla mammas katter. Lite deppig är hon för att hon inte får vara lös på den enorma tomten. Men landet är alltid landet. Eftersom Ceasar har blivit så gammal och frusen har han tydligen fått flytta upp i sängen om nätterna. Mamma kunde inte förstå varför Nike satt på golvet nedanför och grät hela natten helt plötsligt... Ingen kan känna sig så förfördelad som en spaniel. Det är absolut rättvisa som gäller!
Nu ska hon och jag gå en tur i centrum och finstrosa i vårsolen.

Svamp och ryggar

Suck! Vi har kämpat fram och tillbaka med svamp i Svantes öron från i somras. Nu var det dags igen. Vi som trodde vi fått bukt med de delvis resistenta bakterierna, efter en specialframtagen kur. Nu kliar Nike också sina öron, jag hoppas det är inbillning? I värsta fall har hon fått något från epioptic-flaskan, om någon bacill fastnat och jag inte fått bort allt, de har delat vid något tillfälle.
Nu kör vi ett litet race med äppelcidervinäger enligt veterinärinrådan så får vi se var vi står sen. Det verkar lindra klådan i alla fall. Stackars Svante.

Nike får fortsätta gå i koppel och ska bokas in för återbesök hos sjukgymnast. Vi tycker det verkar läka bra, men när det är riktigt kallt ser man att hon är stel på ett bakben. Konstigt eftersom skadan sitter i nacken? Hoppas hon blir återställd så vi kan ställa ut så småningom till sommaren.

Hösten-vinterns sjukstuga fortsätter med andra ord. Kul jul.

Svante och Siri

Imorse, för första gången krockade vi med Svantes syster som bor i våra kvarter. Vi har krockat några gånger utan, eller med enbart någon av hundarna närvarande, aldrig med båda. Trots att de nu precis fyllt två år. Märkligt hur det kan bli när man har olika tider. Jag gissar på att det är vi som är "märkligast", eftersom vi länge jobbat natt eller kväll. I somras tog vi tex. ofta långpromenaden efter jobbet kl. 4-5 på mornarna. Det passade ju även bra när det var så varmt en period, och hundarna var less efter ett pass på kontoret. Då hade man ekonomikumparken för sig själv vill jag lova!

Siri och Svante lekte så länge de mäktade med i kylan och trivdes jättebra ihop. Hoppas vi hinner med någon mer lekstund snart.

Nikes på vinterns första snörus

Eftersom det är nedräkning till bebis här, har allt fler promenader överlämnats till husse. Ofta har vi också delat lite på det eftersom Svante vill ha långa krävande promenader, där vi passar på att slipa vardagsdressyren, medan Nike har haft restriktioner efter sitt diskbråck och går många korta svängar. Restriktionerna har även inneburit att hon varit tvungen att gå i koppel sedan november. Jättetråkigt tycker Nike som älskar att hoppa i snön. Idag fick ändå båda följa med på en sväng vi brukar göra ibland. Öppna fält täckta med snö och en bred upptrampad väg med packat underlag - inte en kotte så långt ögat nådde. Så då fick även Nike springa lös, tillsammans med Svante, för första gången på flera månader. Vi kände att hon ökat sin träningsmängd så pass mycket att det fungerade. Gissa om hon var lycklig!

Annars blir det mycket vila och mys. Så här kan det se ut om en gravid matte lägger sig och gosar för länge med hundarna i sina korgar...

Trygg med vakthund

Till skillnad från cockrarna som skäller och pratar för jämnan, är Svante en tyst hund. Han skäller i princip bara på bollar som sparkas i glädjeyttring. Idag gjorde han först ett tyst markeringsskall som jag senare förstod var, när det ringdes på grannens dörrklocka. Sedan ringde det på vår dörr, och då kom ett skall och Svante ställde sig vid dörren. När jag kom fram till dörren, efter att plockat undan hundarna, var trapphuset nersläckt och det stod ingen där. Så jag lät bli att öppna dörren. Efter en stund ringde det igen på vår dörr och en granne kom och frågade om vi nyss fått påringning. Han hade nämligen öppnat för två okända män som betedde sig mycket märkligt och inte kunde förklara vad de ville eller hur det tagit sig in... Bl.a frågade de om det var någon som bodde i lägenheten?
Då blev jag mycket imponerad av Svante. Min lilla vakthund. Otroligt fascinerande hur de kan skilja på folk och folk? Han skäller tex. inte på tidningsbud, påskkärringar, nya människor som kommer på besök. Hur gör de?

Trött-Svante

Det har varit lite synd om Svante de senaste två-tre dagarna. Vi har fått flytta hem till vår egen lägenhet, efter vattenläckan. Vilket inneburit både städning av byggdamm hemma, och städning av vårt tillfälliga boende. Inte så mycket ork för rejäla promenader med andra ord. Men idag drog husse på understället och traskade iväg på sin favoritpromenad längst Fyrisån norrut. Det blir en nätt liten sträcka på 12 km, inget som gravida matte eller rehab-Nike orkar följa med på för stunden alltså. Lite problem hade Svante fått med snöklumpar mellan tårna, trots nyklippta tassar på slutet. Men nu är det en mycket nöjd och trött pojke som sover i sin egen korg hemma!

Sova i sängen?

Normalt sett sover inte våra hundar i säng eller soffa, men för stunden är vi evakuerade pga. vattenläcka till annat boende. Vi är övertygade om att hundarna skiljer på säng och säng, och tröstar därför oss själva och hundar med att dela nattläger. De ser inte ut att vantrivas direkt...

Bloggen publicerad

Så... nu har jag publicerat bloggen och hoppas att vi får några besökare. I fortsättningen kommer det endast undantagsvis bli så långa inlägg som de presentationer jag lagt upp idag. Nu är det dags att släppa datorn och gå ut på den sista nattsvängen.



Godnatt!

Svante - Quality Design AprilWhisper

Nike älskar framförallt sin husse, men hon älskar även hundsällskap. Hon gillade inte heller att Ceasar åkte hem om dagarna. Jag och min man var också rätt inställda på att vi ville ha två hundar, och med perspektivet att vi inom några år skulle vilja ha barn och skulle ut på arbetsmarknaden var det läge att ganska omgående skaffa hundsällskap till Nike, om hon skulle ha någon glädje av det. Det passar bra att ha valp/ unghund som student med få lektioner helt enkelt. Denna gång skulle det bli en Lagotto. Besök bokades in på en kennel för att lära oss mer om dessa och bestämma om det skulle vara tik eller hane osv. Den snälla uppfödaren hade tagit hem sina foderhundar för att visa upp, men i ett hörn stod också en springer spaniel. (Den ras som även väckt husses det-är-dags-för-nästa-hund-begär). Det var den husse tyckte var finast av alla hundar när besöket summerades.
Nu var det även så att på Nikes valpkurs hade vi träffat en helt ljuvlig springertik som matte nu mindes. Denna Qitty väntade dessutom valpar visade det sig när vi fick kontakt med hennes matte Bettan. Efter ett långt samtal bestämde vi att vi ville ha en Qittyvalp. Veckorna gick långsamt men sedan kom hela tio valpar. Bettan visade oss dessutom det stora förtroendet att erbjuda oss en foderhund, vilket vi tackade ja till.


Svante väntar på att gå sitt första spår 12 veckor gammal.


Våren 08 när Svante var hela 16 veckor fick han flytta hem till oss. Då hade vi hunnit ha både honom och en bror som vi velade mellan på helgbesök. Svante var klart den intensivaste, men ändå den som fastnade i våra hjärtan (mest mattes). Och denna intensitet och stundvis tuffhet höll i sig och fick kanaliseras på många vis innan det nu i två års ålder äntligen börjar visas lite mognad ;). I gengäld har vi en hund som älskar att arbeta med oss och ha kontakt. Han är otroligt signalkänslig och snabblärd. Vi har verkligen lärt oss mycket om hundar och hundspråk av Svante. Han är alltid lugn, trygg och med gott självförtroende utan att vara stursk. Han har även ett mycket bra hundspråk. Han är barnsligt förtjust i bollar och blir extatisk av lycka när folk springer och busar.

Svante har gått två vardagslydnadskurser och en viltspårskurs. Han har spänst som en hopphäst och skulle säkert vara en stjärna på agility också om vi hade intresse. Han gillar allt och gör det bra, fast ännu med lite hög ungdomlig intensitet. Begränsningarna finns inte hos honom utan i andra änden kopplet. På utställning tog det nästan hela första året innan han gick på alla fyra, och han har varit betydligt mer "slynglig" i kroppen än sina konkurrenter (oftast kullbror och kusin), har har utvecklats lite efter sina syskon, han är väl yngst på något vis. Men det har blivit ettor i kvalité och någon placering här och där ändå. Han har ett vackert steg och resning. Under en fjälltur i oktober blev husse tvungen att klippa av alla behäng för att få med Svante hem, förhoppningsvis är han klar att åka med Bettan på utställningsturné till vår/sommarsäsongen 10. Om allt går som Bettan vill kommer Svante bli pappa till någon kull.


Svante ett år.

Nike - Merry Cocktails In Touch

Både min man och jag kommer från familjer med hund, och ganska snart efter att vi kände oss etablerade, började vi känna att vi ville ha en egen hund. Det var tråkigt när Ceasar åkte ifrån oss varje dag, och inte ville mina föräldrar låna ut honom så ofta som vi ville. Dessutom blev det tydligare att han mindre och mindre var "min" hund. Så vi började leta efter ytterligare en cocker spaniel (efter lite funderingar på andra raser). Min man mållåste på en röd tik, och vi spårade kennlar som avlat på en röd hane jag gillade. Vi hade kontakt med två kennlar, i maj ställde vi oss i kö, och den ena kenneln (Merry Cocktails) fick först en kull efter de linjer vi önskade, men med fel färger och kön. Sedan en kull till, där det fanns hela tre röda tikar. Det blev några besök, samtal och skickande av bilder, innan husse bestämde att det var den minsta, mest energiska och rödaste han ville ha. Veckan före jul -05 var det så dags att hämta hem världens minsta cockertjej!

Nike var inte alls lik Ceasar, hon var en tik ut i fingerspetsarna. Ingen kan gosa och mysa som Nike, hon sitter stilla hur länge som helst bara man klappar henne. Man får sova med henne på armen, vrida, vända och hantera på alla vis. Hon är egentligen en liten diva som älskar att stå i centrum, hon kan skicka svarta blickar om Svante får fler klappar än hon. Hon har lindat husse runt lillfingret och kan vara bland de mest bortskämda cockrarna? Men det hon inte gillar - det gillar hon inte! Dit hör dammsugning, alla typer av maskiner som låter, barn eller människor som går konstigt. Och det går inte att övertyga henne om att hon har fel.



Nike har gått två vardagslydnaskurser, men lydnad är inte hennes gebit. Hos henne är jakten den starkaste driften. Vilket gör att hon istället är en fena på viltspår (och leta äckliga saker att äta ute). Hon älskade även sin agilitykurs, men där var vi lite skeptiska. Det har gått hyfsat bra för henne på utställning också, men pälsbrist och studentekonomin har gjort att vi inte ställt henne lika mycket som jag velat. För stunden är hon dessutom lite rehabhund pga. ett misstänkt diskbråck. Vi hoppas att hon blir frisk igen, för hennes annars täckande och fria steg är tydligt påverkat. Förhoppningsvis till sommaren :)

Ceasar - A One's Hercules of Orinoco

Ceasar var 12 veckor när han (-99) fick flytta med oss hem från Ann Swärds kennel. Han var resultatet av långa drömmar om hund från min sida. Trots att jag var tonåring blev jag betrodd att ta hand om en hund. Jag var helt på det klara med att jag ville ha en hund som gick att ställa ut, och hade spanat in Ceasars pappa som var smått legendarisk redan då (Midnight Train vom Rauhen Holz). Vi hade bespetsat oss på en roan-tecknad hund, men Ann hade precis när vi ringde två black and tan pojkar hemma, varav hon trodde mycket på den ena. Han blev alltså vår Ceasar.

Ceasar var en idealisk första-gångs hund. Han var precis så signalkänslig som spaniels skall vara, lugn, trygg och positiv. Vi gick en lydnadskurs och tränade en del på skoj, han hade utan problem klarat LP II om jag förstått mig på att tävla då. Han gick så gott som alltid lös och hängde med som en skugga. Däremot var viltspår ingenting för honom, när vi provade såg han mycket brydd ut och började leka med några kottar istället :)


Så mycket som mamma orkade och släppte på plånboken ställde jag ut Ceasar. Han placerade sig alltid och fick alltid kvalitétsettor utom vid ett tillfälle då han haltade. Ceasar är en väldigt kort och engelsk typ av cocker som tilltalar mig, med ett uttrycksfullt och vackert huvud. Tyvärr drabbades Ceasar i förhållandevis unga år av svår kronisk artros (i övrigt A-höfter) och kunde iom medicinering inte tävla mer. Men han knattar på bra än så länge, på det elfte året.

När jag flyttade hemifrån ville inte mina föräldrar skiljas från Ceasar och han har nu helt övergått till att vara deras hund. Trots att han är hos oss på "kontorstid" har han bara en husse och matte. Han har även fått en äldre hunds olater eller "charm" som man kan kalla det. Att han någonsin lärt sig ett kommando har han svårt att erkänna. Det märks tydligt att han är en hund som bor på landet och alltid går lös numera.

Varför denna Blogg?

Tankar på en blogg eller hemsida bara för hundarna har funnits ett tag, då de länge delat sin tillvaro med ett gäng katter. Slutligen bestämde jag mig för en blogg och jag hoppas att den är lika lättskött som den verkar. I så fall kommer frekvensen av bilder vara tätare än den varit på hemsidan. Stackars Svante, av vars bilder inte en enda kommit upp på två år, trots att kameran är full :).

Jag som skriver denna blogg heter Malou, och är bosatt i Uppsala, med man och från mars 10 vårt första barn. (Att bloggen lanseras just nu sammanfaller alltså lite med en viss tristess i väntan på barn:)). Jag är precis färdig gymnasielärare inför mammaledigheten. Jag gillar egentligen de flesta hundar, men spaniels ligger mig nära om hjärtat. Jag har även en förkärlek till pälshundar och trimmar mina egna hundar samt tar emot Cocker och Springer för trimning.
Hos oss bor två hundar som heter Nike och Svante, samt vår "daghund" Ceasar. Det är om dem sidan kommer handla. Vår agenda innefattar utställning på viss oregelbunden basis beroende på pälsar, löp, ekonomi och tid. Viltspår där iaf Nike är klar att gå anlag om matte tar sig förbi anmälningsblankettfobin och Svante har stort intresse men ungdomlig intensitet fortfarande. Lite vardagslydnad som vi pillar med för skojs skull, Svante är ett stort fan som kan jobba hur mycket som helst. Men till största del är livet med hund vardag, och den är nog så trevlig att skriva om mellan varven när man har tre finurliga hundar - fjällvandringar, jogginturer, skidturer eller besök hos bekanta. Hundarna kommer få sina egna presentationer som inlägg.

Hoppas att ni uppskattar insynen i vårt liv!