Ceasar var 12 veckor när han (-99) fick flytta med oss hem från Ann Swärds kennel. Han var resultatet av långa drömmar om hund från min sida. Trots att jag var tonåring blev jag betrodd att ta hand om en hund. Jag var helt på det klara med att jag ville ha en hund som gick att ställa ut, och hade spanat in Ceasars pappa som var smått legendarisk redan då (Midnight Train vom Rauhen Holz). Vi hade bespetsat oss på en roan-tecknad hund, men Ann hade precis när vi ringde två black and tan pojkar hemma, varav hon trodde mycket på den ena. Han blev alltså vår Ceasar.
Ceasar var en idealisk första-gångs hund. Han var precis så signalkänslig som spaniels skall vara, lugn, trygg och positiv. Vi gick en lydnadskurs och tränade en del på skoj, han hade utan problem klarat LP II om jag förstått mig på att tävla då. Han gick så gott som alltid lös och hängde med som en skugga. Däremot var viltspår ingenting för honom, när vi provade såg han mycket brydd ut och började leka med några kottar istället :)
Så mycket som mamma orkade och släppte på plånboken ställde jag ut Ceasar. Han placerade sig alltid och fick alltid kvalitétsettor utom vid ett tillfälle då han haltade. Ceasar är en väldigt kort och engelsk typ av cocker som tilltalar mig, med ett uttrycksfullt och vackert huvud. Tyvärr drabbades Ceasar i förhållandevis unga år av svår kronisk artros (i övrigt A-höfter) och kunde iom medicinering inte tävla mer. Men han knattar på bra än så länge, på det elfte året.
När jag flyttade hemifrån ville inte mina föräldrar skiljas från Ceasar och han har nu helt övergått till att vara deras hund. Trots att han är hos oss på "kontorstid" har han bara en husse och matte. Han har även fått en äldre hunds olater eller "charm" som man kan kalla det. Att han någonsin lärt sig ett kommando har han svårt att erkänna. Det märks tydligt att han är en hund som bor på landet och alltid går lös numera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar