Svamp och ryggar

Suck! Vi har kämpat fram och tillbaka med svamp i Svantes öron från i somras. Nu var det dags igen. Vi som trodde vi fått bukt med de delvis resistenta bakterierna, efter en specialframtagen kur. Nu kliar Nike också sina öron, jag hoppas det är inbillning? I värsta fall har hon fått något från epioptic-flaskan, om någon bacill fastnat och jag inte fått bort allt, de har delat vid något tillfälle.
Nu kör vi ett litet race med äppelcidervinäger enligt veterinärinrådan så får vi se var vi står sen. Det verkar lindra klådan i alla fall. Stackars Svante.

Nike får fortsätta gå i koppel och ska bokas in för återbesök hos sjukgymnast. Vi tycker det verkar läka bra, men när det är riktigt kallt ser man att hon är stel på ett bakben. Konstigt eftersom skadan sitter i nacken? Hoppas hon blir återställd så vi kan ställa ut så småningom till sommaren.

Hösten-vinterns sjukstuga fortsätter med andra ord. Kul jul.

Svante och Siri

Imorse, för första gången krockade vi med Svantes syster som bor i våra kvarter. Vi har krockat några gånger utan, eller med enbart någon av hundarna närvarande, aldrig med båda. Trots att de nu precis fyllt två år. Märkligt hur det kan bli när man har olika tider. Jag gissar på att det är vi som är "märkligast", eftersom vi länge jobbat natt eller kväll. I somras tog vi tex. ofta långpromenaden efter jobbet kl. 4-5 på mornarna. Det passade ju även bra när det var så varmt en period, och hundarna var less efter ett pass på kontoret. Då hade man ekonomikumparken för sig själv vill jag lova!

Siri och Svante lekte så länge de mäktade med i kylan och trivdes jättebra ihop. Hoppas vi hinner med någon mer lekstund snart.

Nikes på vinterns första snörus

Eftersom det är nedräkning till bebis här, har allt fler promenader överlämnats till husse. Ofta har vi också delat lite på det eftersom Svante vill ha långa krävande promenader, där vi passar på att slipa vardagsdressyren, medan Nike har haft restriktioner efter sitt diskbråck och går många korta svängar. Restriktionerna har även inneburit att hon varit tvungen att gå i koppel sedan november. Jättetråkigt tycker Nike som älskar att hoppa i snön. Idag fick ändå båda följa med på en sväng vi brukar göra ibland. Öppna fält täckta med snö och en bred upptrampad väg med packat underlag - inte en kotte så långt ögat nådde. Så då fick även Nike springa lös, tillsammans med Svante, för första gången på flera månader. Vi kände att hon ökat sin träningsmängd så pass mycket att det fungerade. Gissa om hon var lycklig!

Annars blir det mycket vila och mys. Så här kan det se ut om en gravid matte lägger sig och gosar för länge med hundarna i sina korgar...

Trygg med vakthund

Till skillnad från cockrarna som skäller och pratar för jämnan, är Svante en tyst hund. Han skäller i princip bara på bollar som sparkas i glädjeyttring. Idag gjorde han först ett tyst markeringsskall som jag senare förstod var, när det ringdes på grannens dörrklocka. Sedan ringde det på vår dörr, och då kom ett skall och Svante ställde sig vid dörren. När jag kom fram till dörren, efter att plockat undan hundarna, var trapphuset nersläckt och det stod ingen där. Så jag lät bli att öppna dörren. Efter en stund ringde det igen på vår dörr och en granne kom och frågade om vi nyss fått påringning. Han hade nämligen öppnat för två okända män som betedde sig mycket märkligt och inte kunde förklara vad de ville eller hur det tagit sig in... Bl.a frågade de om det var någon som bodde i lägenheten?
Då blev jag mycket imponerad av Svante. Min lilla vakthund. Otroligt fascinerande hur de kan skilja på folk och folk? Han skäller tex. inte på tidningsbud, påskkärringar, nya människor som kommer på besök. Hur gör de?

Trött-Svante

Det har varit lite synd om Svante de senaste två-tre dagarna. Vi har fått flytta hem till vår egen lägenhet, efter vattenläckan. Vilket inneburit både städning av byggdamm hemma, och städning av vårt tillfälliga boende. Inte så mycket ork för rejäla promenader med andra ord. Men idag drog husse på understället och traskade iväg på sin favoritpromenad längst Fyrisån norrut. Det blir en nätt liten sträcka på 12 km, inget som gravida matte eller rehab-Nike orkar följa med på för stunden alltså. Lite problem hade Svante fått med snöklumpar mellan tårna, trots nyklippta tassar på slutet. Men nu är det en mycket nöjd och trött pojke som sover i sin egen korg hemma!

Sova i sängen?

Normalt sett sover inte våra hundar i säng eller soffa, men för stunden är vi evakuerade pga. vattenläcka till annat boende. Vi är övertygade om att hundarna skiljer på säng och säng, och tröstar därför oss själva och hundar med att dela nattläger. De ser inte ut att vantrivas direkt...

Bloggen publicerad

Så... nu har jag publicerat bloggen och hoppas att vi får några besökare. I fortsättningen kommer det endast undantagsvis bli så långa inlägg som de presentationer jag lagt upp idag. Nu är det dags att släppa datorn och gå ut på den sista nattsvängen.



Godnatt!

Svante - Quality Design AprilWhisper

Nike älskar framförallt sin husse, men hon älskar även hundsällskap. Hon gillade inte heller att Ceasar åkte hem om dagarna. Jag och min man var också rätt inställda på att vi ville ha två hundar, och med perspektivet att vi inom några år skulle vilja ha barn och skulle ut på arbetsmarknaden var det läge att ganska omgående skaffa hundsällskap till Nike, om hon skulle ha någon glädje av det. Det passar bra att ha valp/ unghund som student med få lektioner helt enkelt. Denna gång skulle det bli en Lagotto. Besök bokades in på en kennel för att lära oss mer om dessa och bestämma om det skulle vara tik eller hane osv. Den snälla uppfödaren hade tagit hem sina foderhundar för att visa upp, men i ett hörn stod också en springer spaniel. (Den ras som även väckt husses det-är-dags-för-nästa-hund-begär). Det var den husse tyckte var finast av alla hundar när besöket summerades.
Nu var det även så att på Nikes valpkurs hade vi träffat en helt ljuvlig springertik som matte nu mindes. Denna Qitty väntade dessutom valpar visade det sig när vi fick kontakt med hennes matte Bettan. Efter ett långt samtal bestämde vi att vi ville ha en Qittyvalp. Veckorna gick långsamt men sedan kom hela tio valpar. Bettan visade oss dessutom det stora förtroendet att erbjuda oss en foderhund, vilket vi tackade ja till.


Svante väntar på att gå sitt första spår 12 veckor gammal.


Våren 08 när Svante var hela 16 veckor fick han flytta hem till oss. Då hade vi hunnit ha både honom och en bror som vi velade mellan på helgbesök. Svante var klart den intensivaste, men ändå den som fastnade i våra hjärtan (mest mattes). Och denna intensitet och stundvis tuffhet höll i sig och fick kanaliseras på många vis innan det nu i två års ålder äntligen börjar visas lite mognad ;). I gengäld har vi en hund som älskar att arbeta med oss och ha kontakt. Han är otroligt signalkänslig och snabblärd. Vi har verkligen lärt oss mycket om hundar och hundspråk av Svante. Han är alltid lugn, trygg och med gott självförtroende utan att vara stursk. Han har även ett mycket bra hundspråk. Han är barnsligt förtjust i bollar och blir extatisk av lycka när folk springer och busar.

Svante har gått två vardagslydnadskurser och en viltspårskurs. Han har spänst som en hopphäst och skulle säkert vara en stjärna på agility också om vi hade intresse. Han gillar allt och gör det bra, fast ännu med lite hög ungdomlig intensitet. Begränsningarna finns inte hos honom utan i andra änden kopplet. På utställning tog det nästan hela första året innan han gick på alla fyra, och han har varit betydligt mer "slynglig" i kroppen än sina konkurrenter (oftast kullbror och kusin), har har utvecklats lite efter sina syskon, han är väl yngst på något vis. Men det har blivit ettor i kvalité och någon placering här och där ändå. Han har ett vackert steg och resning. Under en fjälltur i oktober blev husse tvungen att klippa av alla behäng för att få med Svante hem, förhoppningsvis är han klar att åka med Bettan på utställningsturné till vår/sommarsäsongen 10. Om allt går som Bettan vill kommer Svante bli pappa till någon kull.


Svante ett år.

Nike - Merry Cocktails In Touch

Både min man och jag kommer från familjer med hund, och ganska snart efter att vi kände oss etablerade, började vi känna att vi ville ha en egen hund. Det var tråkigt när Ceasar åkte ifrån oss varje dag, och inte ville mina föräldrar låna ut honom så ofta som vi ville. Dessutom blev det tydligare att han mindre och mindre var "min" hund. Så vi började leta efter ytterligare en cocker spaniel (efter lite funderingar på andra raser). Min man mållåste på en röd tik, och vi spårade kennlar som avlat på en röd hane jag gillade. Vi hade kontakt med två kennlar, i maj ställde vi oss i kö, och den ena kenneln (Merry Cocktails) fick först en kull efter de linjer vi önskade, men med fel färger och kön. Sedan en kull till, där det fanns hela tre röda tikar. Det blev några besök, samtal och skickande av bilder, innan husse bestämde att det var den minsta, mest energiska och rödaste han ville ha. Veckan före jul -05 var det så dags att hämta hem världens minsta cockertjej!

Nike var inte alls lik Ceasar, hon var en tik ut i fingerspetsarna. Ingen kan gosa och mysa som Nike, hon sitter stilla hur länge som helst bara man klappar henne. Man får sova med henne på armen, vrida, vända och hantera på alla vis. Hon är egentligen en liten diva som älskar att stå i centrum, hon kan skicka svarta blickar om Svante får fler klappar än hon. Hon har lindat husse runt lillfingret och kan vara bland de mest bortskämda cockrarna? Men det hon inte gillar - det gillar hon inte! Dit hör dammsugning, alla typer av maskiner som låter, barn eller människor som går konstigt. Och det går inte att övertyga henne om att hon har fel.



Nike har gått två vardagslydnaskurser, men lydnad är inte hennes gebit. Hos henne är jakten den starkaste driften. Vilket gör att hon istället är en fena på viltspår (och leta äckliga saker att äta ute). Hon älskade även sin agilitykurs, men där var vi lite skeptiska. Det har gått hyfsat bra för henne på utställning också, men pälsbrist och studentekonomin har gjort att vi inte ställt henne lika mycket som jag velat. För stunden är hon dessutom lite rehabhund pga. ett misstänkt diskbråck. Vi hoppas att hon blir frisk igen, för hennes annars täckande och fria steg är tydligt påverkat. Förhoppningsvis till sommaren :)

Ceasar - A One's Hercules of Orinoco

Ceasar var 12 veckor när han (-99) fick flytta med oss hem från Ann Swärds kennel. Han var resultatet av långa drömmar om hund från min sida. Trots att jag var tonåring blev jag betrodd att ta hand om en hund. Jag var helt på det klara med att jag ville ha en hund som gick att ställa ut, och hade spanat in Ceasars pappa som var smått legendarisk redan då (Midnight Train vom Rauhen Holz). Vi hade bespetsat oss på en roan-tecknad hund, men Ann hade precis när vi ringde två black and tan pojkar hemma, varav hon trodde mycket på den ena. Han blev alltså vår Ceasar.

Ceasar var en idealisk första-gångs hund. Han var precis så signalkänslig som spaniels skall vara, lugn, trygg och positiv. Vi gick en lydnadskurs och tränade en del på skoj, han hade utan problem klarat LP II om jag förstått mig på att tävla då. Han gick så gott som alltid lös och hängde med som en skugga. Däremot var viltspår ingenting för honom, när vi provade såg han mycket brydd ut och började leka med några kottar istället :)


Så mycket som mamma orkade och släppte på plånboken ställde jag ut Ceasar. Han placerade sig alltid och fick alltid kvalitétsettor utom vid ett tillfälle då han haltade. Ceasar är en väldigt kort och engelsk typ av cocker som tilltalar mig, med ett uttrycksfullt och vackert huvud. Tyvärr drabbades Ceasar i förhållandevis unga år av svår kronisk artros (i övrigt A-höfter) och kunde iom medicinering inte tävla mer. Men han knattar på bra än så länge, på det elfte året.

När jag flyttade hemifrån ville inte mina föräldrar skiljas från Ceasar och han har nu helt övergått till att vara deras hund. Trots att han är hos oss på "kontorstid" har han bara en husse och matte. Han har även fått en äldre hunds olater eller "charm" som man kan kalla det. Att han någonsin lärt sig ett kommando har han svårt att erkänna. Det märks tydligt att han är en hund som bor på landet och alltid går lös numera.

Varför denna Blogg?

Tankar på en blogg eller hemsida bara för hundarna har funnits ett tag, då de länge delat sin tillvaro med ett gäng katter. Slutligen bestämde jag mig för en blogg och jag hoppas att den är lika lättskött som den verkar. I så fall kommer frekvensen av bilder vara tätare än den varit på hemsidan. Stackars Svante, av vars bilder inte en enda kommit upp på två år, trots att kameran är full :).

Jag som skriver denna blogg heter Malou, och är bosatt i Uppsala, med man och från mars 10 vårt första barn. (Att bloggen lanseras just nu sammanfaller alltså lite med en viss tristess i väntan på barn:)). Jag är precis färdig gymnasielärare inför mammaledigheten. Jag gillar egentligen de flesta hundar, men spaniels ligger mig nära om hjärtat. Jag har även en förkärlek till pälshundar och trimmar mina egna hundar samt tar emot Cocker och Springer för trimning.
Hos oss bor två hundar som heter Nike och Svante, samt vår "daghund" Ceasar. Det är om dem sidan kommer handla. Vår agenda innefattar utställning på viss oregelbunden basis beroende på pälsar, löp, ekonomi och tid. Viltspår där iaf Nike är klar att gå anlag om matte tar sig förbi anmälningsblankettfobin och Svante har stort intresse men ungdomlig intensitet fortfarande. Lite vardagslydnad som vi pillar med för skojs skull, Svante är ett stort fan som kan jobba hur mycket som helst. Men till största del är livet med hund vardag, och den är nog så trevlig att skriva om mellan varven när man har tre finurliga hundar - fjällvandringar, jogginturer, skidturer eller besök hos bekanta. Hundarna kommer få sina egna presentationer som inlägg.

Hoppas att ni uppskattar insynen i vårt liv!